Är Malmömorden en del av vårt samhälle?

Vi är många som förfasas över de mord som nyligen fått mycket uppmärksamhet i Malmö. Det är stora händelser. Unga människors liv släcks och det är fruktansvärda brott. Jag vill plocka upp några trådar i den debatten om hur stor del det är av vårt gemensamma samhällsprojekt.

En film som påverkat mig är V för Vendetta, och i en av mina favoritscener ser en av karaktärerna hela filmens berättelse i snabba klipp. I en blixtrande kavalkad av ljud och bild blandas förhistorien, flera skeden i berättelsen, upplösningen och efterberättelsen ihop i en känslomässig helhet. Karaktären uttrycker något i stil med att det kändes som att allt hänger ihop, allt är kopplat och påverkar varandra.

Jag har nyss läst Rolands Paulsens ”Vi bara lyder” som är en fantastisk analys av olika berättelser som skapar Arbetsförmedlingen. Sammanställningen av de politiska perspektiven, handläggarnas förklaringar och deras ”kunder,” de arbetssökande eller dem som är utsatta för systemet ger en bild av vårt samhälle som ger mig kalla kårar. Där presenteras vårt samhälle utifrån ett perspektiv att trots att de flesta av oss försöker övertala oss att vi arbetar för att vi vill och det är roligt, intressant och meningsfullt, men egentligen är det en pina som behöver motiveras genom att skapa ett större lidande för dem som inte har lönearbete. Därför är arbetsförmedlingens egentliga uppgift inte att förmedla arbete, utan att motivera till att söka vilket jobb som helst genom att göra livet utan arbete så förnedrande att även de minst attraktiva jobben blir en lättnad. Om det ska ”löna sig att arbeta” är den underförstådda skuggan i arbetslinjen att det ska straffa sig att inte göra det.

I mitt jobb som folkhögskolelärare har förmånen att föra samtal med människor som lever i andra sfärer av vårt samhälle än min egen. Jag möter ofta känslan av uppdelning mellan ett vi och dem, mellan representanter för innanförskapet, eller etablisemanget i lärare/polis/media osv och ett utanförskap med andra perspektiv, berättelser och ofta en annan känsla av gemenskap. En del av dem funderar på om de kan få jobb om deras namn klingar utländskt. En del kämpar med dålig självbild och psykisk ohälsa. Många av dem kände och känner sammhörighet med dem som mördats.

För mig är det ibland uppenbart att den dåliga självkänslan jag arbetar mot kommer från ett liv av förnedring som börjar i tidig ålder, fortsätter genom skolan, och fulländas i ”arbetsmarknadens” selektion av människor. Där utsätts människor för en värderande blick som är knivskarp i sitt urval av vad som är acceptabelt, normalt, värdefullt eller ”anställbart.” Baksidan är den hårda domen över det oacceptabla, onormala, värdelösa eller ”oanställbara.” Där avtäcks ett romantiskt skimmer jag ofta har i min bild av vårt samhälle, att det skulle vara mjukare, eller mer värdigt än många andra, eftersom de allra flesta i vårt samhälle lever i en materiel standard som uppfyller de grundläggande behoven. Den insikten avslöjar ett samhälle en fruktansvärt hård sida bakom den fina retoriken, som avkläder människor deras värdighet och förklarar dem inkapabla på ett oerhört förödmjukande sätt. Den insikten kastar ett helt annat ljus på morden. De är fortfarande fruktansvärda, men kanske inte främmande, utan en naturlig del av logiken i vårt gemensamma samhällsprojekt.

Advertisements

Post-doc-trötthet och ny folkbildningsenergi

Idag har det gått ett år sen min disputation. Jag tänkte att jag skulle koma igång och läsa det jag egentligen ville läsa efteråt. Jag tänkte att jag skulle komma igång och skriva det jag egentligen vill också. Jag skulle ställa frågor som jag inte kunnat göra under tiden som jag var tvungen att få klar min avhandling. Jag kände tydligt att jag inte kunde utvecklas bortom de frågor jag svarade på där, för att inte texten skulle bli osammanhängande. Det var också djupare frågor som skulle ifrågasätta hela min ansatts.

Jag känner igen mig i Dr.Björks avskedstext, där han skriver om bitterheten efter att han blev klar med sitt maratonlopp som jag ofta jämfört doktorandutbildningen med. Hans situation känns svårare på vissa sätt, jag hade gett upp om akademin innan jag var klar, och gått över till folkbildningen. Så jag hade ett jobb att gå till, och en ny gemenskap – som inte byggde på en lika tävlingsinriktad elitism, eller en lika exkluderande självhävdelse (om jag får sätta skarpa ord på min upplevelse).

Jag tog i varje fall slut på djupet – på ett visst sätt – efter min disputation. Jag har knappt kunnat läsa eller skriva sen dess, i varje fall inte på det tänkande sättet jag längtat efter. Men jag har kommit igång och jobba med allmän kurs, och arbetar av hela mitt hjärta och hjärna för att få ett tjog deltagare att växa, tro på sig själva och välkomnas in i ett samhälle de stängts ute från på grund av en liknande tävlingsinriktad elitism och exkluderande självhävdelse som jag kände mig utsatt för på universitetet. Att få arbeta med dem har hjälpt mig få tillbaka energi, och ger mig nya stimulerande mål och ett hopp om samhället och livet.

Snart kanske jag också kan komma igång och läsa och fundera ordentligt på de stora frågorna jag inte kunnat göra än. Jag behöver till exempel arbeta vidare till om vår Samhällsvetenskapliga tradition går att kombinera med det Arendska tänkandet, eller om det är i grunden ideologiskt. Jag skulle också vilja arbeta vidare med den relationella pedagogiken, och undersöka den i förhållande till det tänkande jag känner behövs när vi söker det goda samhället. Ett utforskande som känns desto mer akut i förhållande till de  populistiska mob-massornas växande roll i dagens politik.