Är Malmömorden en del av vårt samhälle?

Vi är många som förfasas över de mord som nyligen fått mycket uppmärksamhet i Malmö. Det är stora händelser. Unga människors liv släcks och det är fruktansvärda brott. Jag vill plocka upp några trådar i den debatten om hur stor del det är av vårt gemensamma samhällsprojekt.

En film som påverkat mig är V för Vendetta, och i en av mina favoritscener ser en av karaktärerna hela filmens berättelse i snabba klipp. I en blixtrande kavalkad av ljud och bild blandas förhistorien, flera skeden i berättelsen, upplösningen och efterberättelsen ihop i en känslomässig helhet. Karaktären uttrycker något i stil med att det kändes som att allt hänger ihop, allt är kopplat och påverkar varandra.

Jag har nyss läst Rolands Paulsens ”Vi bara lyder” som är en fantastisk analys av olika berättelser som skapar Arbetsförmedlingen. Sammanställningen av de politiska perspektiven, handläggarnas förklaringar och deras ”kunder,” de arbetssökande eller dem som är utsatta för systemet ger en bild av vårt samhälle som ger mig kalla kårar. Där presenteras vårt samhälle utifrån ett perspektiv att trots att de flesta av oss försöker övertala oss att vi arbetar för att vi vill och det är roligt, intressant och meningsfullt, men egentligen är det en pina som behöver motiveras genom att skapa ett större lidande för dem som inte har lönearbete. Därför är arbetsförmedlingens egentliga uppgift inte att förmedla arbete, utan att motivera till att söka vilket jobb som helst genom att göra livet utan arbete så förnedrande att även de minst attraktiva jobben blir en lättnad. Om det ska ”löna sig att arbeta” är den underförstådda skuggan i arbetslinjen att det ska straffa sig att inte göra det.

I mitt jobb som folkhögskolelärare har förmånen att föra samtal med människor som lever i andra sfärer av vårt samhälle än min egen. Jag möter ofta känslan av uppdelning mellan ett vi och dem, mellan representanter för innanförskapet, eller etablisemanget i lärare/polis/media osv och ett utanförskap med andra perspektiv, berättelser och ofta en annan känsla av gemenskap. En del av dem funderar på om de kan få jobb om deras namn klingar utländskt. En del kämpar med dålig självbild och psykisk ohälsa. Många av dem kände och känner sammhörighet med dem som mördats.

För mig är det ibland uppenbart att den dåliga självkänslan jag arbetar mot kommer från ett liv av förnedring som börjar i tidig ålder, fortsätter genom skolan, och fulländas i ”arbetsmarknadens” selektion av människor. Där utsätts människor för en värderande blick som är knivskarp i sitt urval av vad som är acceptabelt, normalt, värdefullt eller ”anställbart.” Baksidan är den hårda domen över det oacceptabla, onormala, värdelösa eller ”oanställbara.” Där avtäcks ett romantiskt skimmer jag ofta har i min bild av vårt samhälle, att det skulle vara mjukare, eller mer värdigt än många andra, eftersom de allra flesta i vårt samhälle lever i en materiel standard som uppfyller de grundläggande behoven. Den insikten avslöjar ett samhälle en fruktansvärt hård sida bakom den fina retoriken, som avkläder människor deras värdighet och förklarar dem inkapabla på ett oerhört förödmjukande sätt. Den insikten kastar ett helt annat ljus på morden. De är fortfarande fruktansvärda, men kanske inte främmande, utan en naturlig del av logiken i vårt gemensamma samhällsprojekt.

Advertisements

Post-doc-trötthet och ny folkbildningsenergi

Idag har det gått ett år sen min disputation. Jag tänkte att jag skulle koma igång och läsa det jag egentligen ville läsa efteråt. Jag tänkte att jag skulle komma igång och skriva det jag egentligen vill också. Jag skulle ställa frågor som jag inte kunnat göra under tiden som jag var tvungen att få klar min avhandling. Jag kände tydligt att jag inte kunde utvecklas bortom de frågor jag svarade på där, för att inte texten skulle bli osammanhängande. Det var också djupare frågor som skulle ifrågasätta hela min ansatts.

Jag känner igen mig i Dr.Björks avskedstext, där han skriver om bitterheten efter att han blev klar med sitt maratonlopp som jag ofta jämfört doktorandutbildningen med. Hans situation känns svårare på vissa sätt, jag hade gett upp om akademin innan jag var klar, och gått över till folkbildningen. Så jag hade ett jobb att gå till, och en ny gemenskap – som inte byggde på en lika tävlingsinriktad elitism, eller en lika exkluderande självhävdelse (om jag får sätta skarpa ord på min upplevelse).

Jag tog i varje fall slut på djupet – på ett visst sätt – efter min disputation. Jag har knappt kunnat läsa eller skriva sen dess, i varje fall inte på det tänkande sättet jag längtat efter. Men jag har kommit igång och jobba med allmän kurs, och arbetar av hela mitt hjärta och hjärna för att få ett tjog deltagare att växa, tro på sig själva och välkomnas in i ett samhälle de stängts ute från på grund av en liknande tävlingsinriktad elitism och exkluderande självhävdelse som jag kände mig utsatt för på universitetet. Att få arbeta med dem har hjälpt mig få tillbaka energi, och ger mig nya stimulerande mål och ett hopp om samhället och livet.

Snart kanske jag också kan komma igång och läsa och fundera ordentligt på de stora frågorna jag inte kunnat göra än. Jag behöver till exempel arbeta vidare till om vår Samhällsvetenskapliga tradition går att kombinera med det Arendska tänkandet, eller om det är i grunden ideologiskt. Jag skulle också vilja arbeta vidare med den relationella pedagogiken, och undersöka den i förhållande till det tänkande jag känner behövs när vi söker det goda samhället. Ett utforskande som känns desto mer akut i förhållande till de  populistiska mob-massornas växande roll i dagens politik.

Varför skriva?

Det kan vara lite ironiskt att kalla bloggen “josef skriver” när jag inte skrivit på ett tag. Jag var väldigt inspirerad att komma igång att skriva mer själv när jag tänkte mig en tid efter disputationen, men tiden har gått och det var lite svårare än jag tänkt att ladda om, och få möjlighet att skriva.

Jag har ofta tänkt att jag behöver skriva för att hålla mig levande. Med det menar jag att när jag skriver händer något i mig, att tänkandet tar form och kan ta steg framåt. Min favorittänkare sen ett tag tillbaka, Hannah Arendt, uttrycker det snarare som att hon skrev för att förstå. Hon var driven att skriva för att det redde ut världen för henne, det kanske inte gjorde livet mindre mystisk, mindre komplex eller förutsägbart. Skrivandet kanske snarast fäster en punkt i tankeströmmen, en referens som blir lite mer konstant.

Samtidigt kan jag inte låta bli att ta andra perspektivet också, och jag kommer att tänka på ett favoritcitat som jag också bär med mig:

For thought is a bird of space, that in a cage of words may indeed unfold its wings but cannot fly ― Kahlil Gibran

Kanske ska inte allt skrivas, och allt passar heller inte i bloggform. Men det är mycket som rör sig i min tankeström, jag bearbetar ett fortfarande relativt nytt föräldrarskap, ett nytt jobb som folkhögksolelärare, “post-academic life” och det händer mycket i världen som behöver tänkas igenom, och kanske också behöver få lite mer konstanta referenspunkter i min tankeström. Så jag hoppas att bloggandet blir lite mer regelbundet framöver.

Digital spikning

Glädjen över att ha fått hålla avhandlingen höll genom ett par timmar av transport och springande i ett snömoddigt Lund med sex kartonger avhandling. Jag behövde lämna tryckta exemplar på Universitetsbiblioteket, Ekonomihögskolan och posta en drös till betygskommittén, opponenter, handledare osv. Men dagarna sen dess har jag fått ägna med en varm kopp te, och knappt någon röst alls.

Den digitala spikningen tog sin lilla tid att komma i hamn. Men idag skedde det! Nu finns avhandlingen i etern, tillgänglig för alla som har internet och intresse:

https://lup.lub.lu.se/search/publication/8564606

 

Spikning

Idag spikades avhandlingen. Vi öppnade i varje fall en låda från tryckeriet, och jag delade ut ex till dem som var där på institutionen. Det är ju inte så mycket sammanhållning där längre sen FPI (Forskningspolitiska institutet) lades ner. Det blev inte heller någon traditionell fysisk spikning av ett ex på en planka. Det hade kanske varit skönt att driva genom en spik, och få hamra lite på denna text i fysisk form som jag lagt ner så mycket möda på.

Men texten kunde inte spikas digitalt. Jag hade inte fått rätt inloggning. Det demonstrativa utanförskapet som har hört till att inte vara anställd på samma sätt som de andra tog sig i uttryck att göra spikningen komplicerad. Men nu ska jag få en tillfällig inloggning. Det är lite ironiskt att det inte gick att få förrän nu, för att få ut mig… Men snart ska den i varje fall bli tillgänglig för världen i full och digital form. Så länge sitter jag och väger ett tryckt exemplar i handen. Det är en underlig känsla.

spikad avhandling

Svensk sammanfattning av avhandlingen

Här följer den vetenskapliga sammanfattningen som finns i boken också, det kommer en mer populärvetenskaplig variant inom ett par dagar, hoppas jag.

I forskningen som presenteras i avhandlingen görs en empirisk undersökning av vetenskap och dess politiska gestaltning, i en analys av vad dessa begrepp betyder i olika sammanhang. Undersökningen är inriktad på en studie av formell och informell diskurs rörande universitet, utbildning och forskning. Den informella diskursen består av 202 skriftliga intervjuer, där elever och personal i båda länderna svarar på en öppen fråga, och fyra formella dokument: Högskolelagarna i de båda länderna, och utvalda dokument rörande forskning, vetenskap och teknik. Texterna bearbetades genom en menings-konstitutions-analys (MCA), ett verktyg för djupstudium av text med en fenomenologisk ansats, och syftar till att göra implicita antaganden och världsbilder explicita.

Analysen visade en gemensam bild av universitetet som en mellanhand mellan regering och student i de svenska narrativen och som en sorts meta-personlighet som är tydligt skild från regeringen i de kinesiska narrativen. Vetenskap framträdde främst som ett adjektiv kännetecknande en viss sfär av livet i de informella narrativen, och som en dynamik bakom en önskad utveckling i de formella narrativen. I de svenska narrativen var politik främst kopplat till bildandet av en institutionell miljö för verksamhet, och bedömdes i balansen mellan insats och utfall. I de kinesiska narrativen var politik främst kopplat till en konkurrens om status, där både akademiska aktörer och regeringen gör anspråk på det erkännande som är belöningen för en framgångsrik utveckling. Dessa två bilder av politik kan vägleda tolkningen av den annars allmänna förståelsen som framträder av vad utbildning är, eftersom utbildning främst ses som en struktur som skall fyllas med verksamhet i de svenska narrativen och ett föremål för en diskussion grundadolika värden och ideal i de kinesiska narrativen. Bilden av politik som formandet av en miljö eller en jakt på status kan också vägleda tolkningen av vad forskning är, som en resurs i den svenska narrativen och en källa till legitimitet i den kinesiska narrativen.

De två narrativa kontexterna liknar varandra i det att de formas av den roll som regeringen tilldelas, men de skiljer sig i det att regeringen tar initiativen i de svenska narrativen i en uppgiftsorienterad diskurs; medan den ingriper i ett pågående akademiskt liv i de kinesiska narrativen, i en processorienterad diskurs. De formella narrativen är huvudsakligen inriktade på resultatet av en utveckling, medan de informella berättelser är inriktade på dess drivkrafterna.

De avslöjade aspekterna placeras också i historiska och teoretiska perspektiv, i relation till faser som berättelser, inspirerade av Hayhoe (1996) och vetenskapskulturer inspirerade av Elzinga och Jamison (1995). Ansatserna i de kinesiska narrativen tyder på en spänning mellan akademiska/medborgerliga och byråkratiska/politiska vetenskapskulturer, som med fördel ramas in av de kejserliga och nationalistiska berättelserna i kontrast till en socialistisk berättelse. De analyserade svenska narrativen tyder på en homogen representation av en dominerande byråkratisk/ekonomisk vetenskapskultur, där universiteten och deras personal representerar regeringen. Den viktigaste frågan rör studenternas rättigheter, och det förväntade utfallet i förhållande uppdrag och investerade medel. Dessa aspekter kan med fördel ramas in av berättelsen om ett ökat fokus på universitetets nytta, eventuellt på bekostnad av akademiska värden.

English summary of the thesis

In this research, science and its political appearance are studied through an empirical exploration of their representations in narrative expressions. The field of investigation is allocated to formal and informal discourse on university, education and research in Sweden and China. The analysed expressions were taken from 202 written reports, as students and personnel in both countries answered an open ended-question, and four formal documents: the Chinese and Swedish laws on higher education and documents on research, science, and technology. The narratives were processed through a Meaning-Constitution-Analysis (MCA), a tool used to perform a deep study of a text based on a phenomenological approach that aims at making the implied assumptions and worldviews explicit.

The analysis revealed a common representation of the university as an intermediary between the government and the student in the Swedish narratives and as a metacharacter differentiated from the government in the Chinese narratives. Further, the meaning of science appeared as an adjective that characterizes a certain sphere of life in the informal narratives and as a dynamic behind a desired development in the formal narratives. The meaning of politics emerged in the Swedish narratives as the formation of an environment, mainly for activities in an institutional balance between input and outcomes. In the Chinese narratives, politics appeared as a competition for status, in which both academia and the government claim the recognition awarded for successful development. These representations of politics can guide the interpretation of the otherwise quite general understanding of education as a structure to be filled with activities in the Swedish narratives and an object for a discussion based on values in the Chinese narratives as well as the representation of research as an asset in the Swedish narratives and a source of legitimacy in the Chinese narratives.

The narrative contexts are similarly shaped by representations of an acting government, but they are different as the government takes the initiative in Swedish narratives in a task-oriented discourse, while it gets involved in ongoing academic life in the Chinese narratives in a process-oriented discourse. The narrative contexts in the formal narratives are mainly centred on the outcomes, regarding a development that is the result of a dynamic, while the informal narratives are centred on the drivers.

The revealed dimensions were analysed in relation to theories on historical phases as stories, inspired by Hayhoe (1996), and science cultures, inspired by Elzinga and Jamison (1995). The approaches in the Chinese narratives indicate a tension between academic/civic and bureaucratic/political science cultures which are advantageously framed by the differences in imperial and nationalist stories in contrast to a socialist story. The analysed Swedish narratives indicate a homogeneous representation of a dominant bureaucratic/economic science culture, in which the universities and their staffs represent the government and are centred on the rights of the students and an expected outcome. The central concerns appear in the light of attributed tasks and invested means, and is advantageously framed by a story of an increasing focus on the uses of the university on the potential expense of academic concerns.