Post-doc-trötthet och ny folkbildningsenergi

Idag har det gått ett år sen min disputation. Jag tänkte att jag skulle koma igång och läsa det jag egentligen ville läsa efteråt. Jag tänkte att jag skulle komma igång och skriva det jag egentligen vill också. Jag skulle ställa frågor som jag inte kunnat göra under tiden som jag var tvungen att få klar min avhandling. Jag kände tydligt att jag inte kunde utvecklas bortom de frågor jag svarade på där, för att inte texten skulle bli osammanhängande. Det var också djupare frågor som skulle ifrågasätta hela min ansatts.

Jag känner igen mig i Dr.Björks avskedstext, där han skriver om bitterheten efter att han blev klar med sitt maratonlopp som jag ofta jämfört doktorandutbildningen med. Hans situation känns svårare på vissa sätt, jag hade gett upp om akademin innan jag var klar, och gått över till folkbildningen. Så jag hade ett jobb att gå till, och en ny gemenskap – som inte byggde på en lika tävlingsinriktad elitism, eller en lika exkluderande självhävdelse (om jag får sätta skarpa ord på min upplevelse).

Jag tog i varje fall slut på djupet – på ett visst sätt – efter min disputation. Jag har knappt kunnat läsa eller skriva sen dess, i varje fall inte på det tänkande sättet jag längtat efter. Men jag har kommit igång och jobba med allmän kurs, och arbetar av hela mitt hjärta och hjärna för att få ett tjog deltagare att växa, tro på sig själva och välkomnas in i ett samhälle de stängts ute från på grund av en liknande tävlingsinriktad elitism och exkluderande självhävdelse som jag kände mig utsatt för på universitetet. Att få arbeta med dem har hjälpt mig få tillbaka energi, och ger mig nya stimulerande mål och ett hopp om samhället och livet.

Snart kanske jag också kan komma igång och läsa och fundera ordentligt på de stora frågorna jag inte kunnat göra än. Jag behöver till exempel arbeta vidare till om vår Samhällsvetenskapliga tradition går att kombinera med det Arendska tänkandet, eller om det är i grunden ideologiskt. Jag skulle också vilja arbeta vidare med den relationella pedagogiken, och undersöka den i förhållande till det tänkande jag känner behövs när vi söker det goda samhället. Ett utforskande som känns desto mer akut i förhållande till de  populistiska mob-massornas växande roll i dagens politik.

Svensk sammanfattning av avhandlingen

Här följer den vetenskapliga sammanfattningen som finns i boken också, det kommer en mer populärvetenskaplig variant inom ett par dagar, hoppas jag.

I forskningen som presenteras i avhandlingen görs en empirisk undersökning av vetenskap och dess politiska gestaltning, i en analys av vad dessa begrepp betyder i olika sammanhang. Undersökningen är inriktad på en studie av formell och informell diskurs rörande universitet, utbildning och forskning. Den informella diskursen består av 202 skriftliga intervjuer, där elever och personal i båda länderna svarar på en öppen fråga, och fyra formella dokument: Högskolelagarna i de båda länderna, och utvalda dokument rörande forskning, vetenskap och teknik. Texterna bearbetades genom en menings-konstitutions-analys (MCA), ett verktyg för djupstudium av text med en fenomenologisk ansats, och syftar till att göra implicita antaganden och världsbilder explicita.

Analysen visade en gemensam bild av universitetet som en mellanhand mellan regering och student i de svenska narrativen och som en sorts meta-personlighet som är tydligt skild från regeringen i de kinesiska narrativen. Vetenskap framträdde främst som ett adjektiv kännetecknande en viss sfär av livet i de informella narrativen, och som en dynamik bakom en önskad utveckling i de formella narrativen. I de svenska narrativen var politik främst kopplat till bildandet av en institutionell miljö för verksamhet, och bedömdes i balansen mellan insats och utfall. I de kinesiska narrativen var politik främst kopplat till en konkurrens om status, där både akademiska aktörer och regeringen gör anspråk på det erkännande som är belöningen för en framgångsrik utveckling. Dessa två bilder av politik kan vägleda tolkningen av den annars allmänna förståelsen som framträder av vad utbildning är, eftersom utbildning främst ses som en struktur som skall fyllas med verksamhet i de svenska narrativen och ett föremål för en diskussion grundadolika värden och ideal i de kinesiska narrativen. Bilden av politik som formandet av en miljö eller en jakt på status kan också vägleda tolkningen av vad forskning är, som en resurs i den svenska narrativen och en källa till legitimitet i den kinesiska narrativen.

De två narrativa kontexterna liknar varandra i det att de formas av den roll som regeringen tilldelas, men de skiljer sig i det att regeringen tar initiativen i de svenska narrativen i en uppgiftsorienterad diskurs; medan den ingriper i ett pågående akademiskt liv i de kinesiska narrativen, i en processorienterad diskurs. De formella narrativen är huvudsakligen inriktade på resultatet av en utveckling, medan de informella berättelser är inriktade på dess drivkrafterna.

De avslöjade aspekterna placeras också i historiska och teoretiska perspektiv, i relation till faser som berättelser, inspirerade av Hayhoe (1996) och vetenskapskulturer inspirerade av Elzinga och Jamison (1995). Ansatserna i de kinesiska narrativen tyder på en spänning mellan akademiska/medborgerliga och byråkratiska/politiska vetenskapskulturer, som med fördel ramas in av de kejserliga och nationalistiska berättelserna i kontrast till en socialistisk berättelse. De analyserade svenska narrativen tyder på en homogen representation av en dominerande byråkratisk/ekonomisk vetenskapskultur, där universiteten och deras personal representerar regeringen. Den viktigaste frågan rör studenternas rättigheter, och det förväntade utfallet i förhållande uppdrag och investerade medel. Dessa aspekter kan med fördel ramas in av berättelsen om ett ökat fokus på universitetets nytta, eventuellt på bekostnad av akademiska värden.