Är Malmömorden en del av vårt samhälle?

Vi är många som förfasas över de mord som nyligen fått mycket uppmärksamhet i Malmö. Det är stora händelser. Unga människors liv släcks och det är fruktansvärda brott. Jag vill plocka upp några trådar i den debatten om hur stor del det är av vårt gemensamma samhällsprojekt.

En film som påverkat mig är V för Vendetta, och i en av mina favoritscener ser en av karaktärerna hela filmens berättelse i snabba klipp. I en blixtrande kavalkad av ljud och bild blandas förhistorien, flera skeden i berättelsen, upplösningen och efterberättelsen ihop i en känslomässig helhet. Karaktären uttrycker något i stil med att det kändes som att allt hänger ihop, allt är kopplat och påverkar varandra.

Jag har nyss läst Rolands Paulsens ”Vi bara lyder” som är en fantastisk analys av olika berättelser som skapar Arbetsförmedlingen. Sammanställningen av de politiska perspektiven, handläggarnas förklaringar och deras ”kunder,” de arbetssökande eller dem som är utsatta för systemet ger en bild av vårt samhälle som ger mig kalla kårar. Där presenteras vårt samhälle utifrån ett perspektiv att trots att de flesta av oss försöker övertala oss att vi arbetar för att vi vill och det är roligt, intressant och meningsfullt, men egentligen är det en pina som behöver motiveras genom att skapa ett större lidande för dem som inte har lönearbete. Därför är arbetsförmedlingens egentliga uppgift inte att förmedla arbete, utan att motivera till att söka vilket jobb som helst genom att göra livet utan arbete så förnedrande att även de minst attraktiva jobben blir en lättnad. Om det ska ”löna sig att arbeta” är den underförstådda skuggan i arbetslinjen att det ska straffa sig att inte göra det.

I mitt jobb som folkhögskolelärare har förmånen att föra samtal med människor som lever i andra sfärer av vårt samhälle än min egen. Jag möter ofta känslan av uppdelning mellan ett vi och dem, mellan representanter för innanförskapet, eller etablisemanget i lärare/polis/media osv och ett utanförskap med andra perspektiv, berättelser och ofta en annan känsla av gemenskap. En del av dem funderar på om de kan få jobb om deras namn klingar utländskt. En del kämpar med dålig självbild och psykisk ohälsa. Många av dem kände och känner sammhörighet med dem som mördats.

För mig är det ibland uppenbart att den dåliga självkänslan jag arbetar mot kommer från ett liv av förnedring som börjar i tidig ålder, fortsätter genom skolan, och fulländas i ”arbetsmarknadens” selektion av människor. Där utsätts människor för en värderande blick som är knivskarp i sitt urval av vad som är acceptabelt, normalt, värdefullt eller ”anställbart.” Baksidan är den hårda domen över det oacceptabla, onormala, värdelösa eller ”oanställbara.” Där avtäcks ett romantiskt skimmer jag ofta har i min bild av vårt samhälle, att det skulle vara mjukare, eller mer värdigt än många andra, eftersom de allra flesta i vårt samhälle lever i en materiel standard som uppfyller de grundläggande behoven. Den insikten avslöjar ett samhälle en fruktansvärt hård sida bakom den fina retoriken, som avkläder människor deras värdighet och förklarar dem inkapabla på ett oerhört förödmjukande sätt. Den insikten kastar ett helt annat ljus på morden. De är fortfarande fruktansvärda, men kanske inte främmande, utan en naturlig del av logiken i vårt gemensamma samhällsprojekt.

Varför skriva?

Det kan vara lite ironiskt att kalla bloggen “josef skriver” när jag inte skrivit på ett tag. Jag var väldigt inspirerad att komma igång att skriva mer själv när jag tänkte mig en tid efter disputationen, men tiden har gått och det var lite svårare än jag tänkt att ladda om, och få möjlighet att skriva.

Jag har ofta tänkt att jag behöver skriva för att hålla mig levande. Med det menar jag att när jag skriver händer något i mig, att tänkandet tar form och kan ta steg framåt. Min favorittänkare sen ett tag tillbaka, Hannah Arendt, uttrycker det snarare som att hon skrev för att förstå. Hon var driven att skriva för att det redde ut världen för henne, det kanske inte gjorde livet mindre mystisk, mindre komplex eller förutsägbart. Skrivandet kanske snarast fäster en punkt i tankeströmmen, en referens som blir lite mer konstant.

Samtidigt kan jag inte låta bli att ta andra perspektivet också, och jag kommer att tänka på ett favoritcitat som jag också bär med mig:

For thought is a bird of space, that in a cage of words may indeed unfold its wings but cannot fly ― Kahlil Gibran

Kanske ska inte allt skrivas, och allt passar heller inte i bloggform. Men det är mycket som rör sig i min tankeström, jag bearbetar ett fortfarande relativt nytt föräldrarskap, ett nytt jobb som folkhögksolelärare, “post-academic life” och det händer mycket i världen som behöver tänkas igenom, och kanske också behöver få lite mer konstanta referenspunkter i min tankeström. Så jag hoppas att bloggandet blir lite mer regelbundet framöver.

Digital spikning

Glädjen över att ha fått hålla avhandlingen höll genom ett par timmar av transport och springande i ett snömoddigt Lund med sex kartonger avhandling. Jag behövde lämna tryckta exemplar på Universitetsbiblioteket, Ekonomihögskolan och posta en drös till betygskommittén, opponenter, handledare osv. Men dagarna sen dess har jag fått ägna med en varm kopp te, och knappt någon röst alls.

Den digitala spikningen tog sin lilla tid att komma i hamn. Men idag skedde det! Nu finns avhandlingen i etern, tillgänglig för alla som har internet och intresse:

https://lup.lub.lu.se/search/publication/8564606