Post-doc-trötthet och ny folkbildningsenergi

Idag har det gått ett år sen min disputation. Jag tänkte att jag skulle koma igång och läsa det jag egentligen ville läsa efteråt. Jag tänkte att jag skulle komma igång och skriva det jag egentligen vill också. Jag skulle ställa frågor som jag inte kunnat göra under tiden som jag var tvungen att få klar min avhandling. Jag kände tydligt att jag inte kunde utvecklas bortom de frågor jag svarade på där, för att inte texten skulle bli osammanhängande. Det var också djupare frågor som skulle ifrågasätta hela min ansatts.

Jag känner igen mig i Dr.Björks avskedstext, där han skriver om bitterheten efter att han blev klar med sitt maratonlopp som jag ofta jämfört doktorandutbildningen med. Hans situation känns svårare på vissa sätt, jag hade gett upp om akademin innan jag var klar, och gått över till folkbildningen. Så jag hade ett jobb att gå till, och en ny gemenskap – som inte byggde på en lika tävlingsinriktad elitism, eller en lika exkluderande självhävdelse (om jag får sätta skarpa ord på min upplevelse).

Jag tog i varje fall slut på djupet – på ett visst sätt – efter min disputation. Jag har knappt kunnat läsa eller skriva sen dess, i varje fall inte på det tänkande sättet jag längtat efter. Men jag har kommit igång och jobba med allmän kurs, och arbetar av hela mitt hjärta och hjärna för att få ett tjog deltagare att växa, tro på sig själva och välkomnas in i ett samhälle de stängts ute från på grund av en liknande tävlingsinriktad elitism och exkluderande självhävdelse som jag kände mig utsatt för på universitetet. Att få arbeta med dem har hjälpt mig få tillbaka energi, och ger mig nya stimulerande mål och ett hopp om samhället och livet.

Snart kanske jag också kan komma igång och läsa och fundera ordentligt på de stora frågorna jag inte kunnat göra än. Jag behöver till exempel arbeta vidare till om vår Samhällsvetenskapliga tradition går att kombinera med det Arendska tänkandet, eller om det är i grunden ideologiskt. Jag skulle också vilja arbeta vidare med den relationella pedagogiken, och undersöka den i förhållande till det tänkande jag känner behövs när vi söker det goda samhället. Ett utforskande som känns desto mer akut i förhållande till de  populistiska mob-massornas växande roll i dagens politik.

Advertisements